Brunettbrunte

Mattias Claesson har gjort något så osvenskt som att ha uttryckt missnöje med en medalj. Visserligen anser jag att han snarast bör vara nöjd med en bronsmedalj då han i själva verket inte är bättre än så. Det viktiga är hur som helst inställningen han har - han springer för att vinna guld. Claesson som har berättat att han brukar spy efter varje lopp för att han tar ut sig så extremt (och antagligen inte har mjölksyretåliga gener) siktar på guld, bara guld.

Det som är speciellt intressant med Mattias Claesson är att han har valt att helt gå sin egen väg. Att som elitidrottare köra utan tränare kan tyckas dumdristigt, men om man har ett starkt driv inifrån och tar till sig kunskap och råd från kunniga personer borde det väl gå ändå? Vad jag vet är det något unikt i idrottsvärlden och Claesson är således en försökskanin och därför ett principiellt viktigt fall att studera. Kan man nå framgång själv? SOK verkar inte tro det och anser hans satsning vara oseriös, vilket resulterat i indraget stöd och uteslutning från talangprogrammet (visserligen har han väl inte presterat toppresultat, men det känns som att det inte är hela sanningen).

Hur historien slutar får vi veta först i London-OS 2012, då löparen Mattias och tränaren Claesson har bestämt sig för att det är där han ska vara som bäst. Han löper för guld.