Varför så ensidigt?
Senaste dagarna har återigen debatten kring kvotering i högskolan blossat upp. Bland annat har dagens DN en ledare som resonerar kring problemet.
Det tråkiga med debatten är att den kommer fram endast för att det är kvinnor som missgynnas av kvoteringen. Hur kan samma feminister some skriker sig hesa FÖR kvotering inom näringslivet vara lika arga och skrika MOT kvotering inom utbildningsinstutitionerna? Det är av denna anledning som feminismen aldrig kommer att tas på allvar. Allvarligt talat, den här inkonsekvensen är bara ett pinsamt bevis för att feminismen jobbar för kvinnors bästa, inte för jämställdhet som de själva påstår. Det tråkiga är att de stora tidningarnas debattörer på något sätt har accepterat det här inkonsekventa handlandet utan att ens nämna ovanstående faktum.
Om vi för en stund ponerar att det vore tvärtom - att i 95% av fallen var det killar som missgynnades på grund av att de hade högre betyg och eftersträvade vidareutbildning. Hur skulle det då låta? Eftersom att det är en hypotetisk fråga vet vi självklart inte svaret, men det intuitiva är att det även skulle låta tvärtom: "ojojoj, såklart att inte kvinnor har en chans på arbetsmarknaden när de inte får samma rätt till utbildning, kvotering är ett självklart verktyg i kampen mot männens övermakt". Dessutom skulle det antagligen startas en vild debatt om att kvinnor trycks ner redan i grundskola och gymnasium på grund av sitt kön och att det är därför de inte får högre betyg än killar.
Personligen är jag för jämställdhet och vet att det finns brister i samhället, men jämställdheten ska aldrig någonsin komma genom kvotering. Kvotering är ett konstlat sätt att skapa mer orättvisor i samhället än det var från början, men att göra det i rättvisans namn.
Beatrice Fredriksson och Malin Petré skriver bra texter om den snedvridna feminismen på sin blogg
